(Ignorera att titeln är på engelska, det kallas lathet från min sida.)

På en bro i utkanten av en stad i England hålls en busslast med barn som gisslan. Kaparna är samvetslösa mördare som kämpar för en enda stor Sak, för att deras hemland ska bli fritt. För varje kapare som myndigheterna dödar, avrättas ett barn. Ett liv för ett liv. Hela USA väntar med skräckblandad spänning vad kaparnas nästa drag ska bli.

Till att börja med: Jag valde inte den här boken, det var min svenskalärare.
Jag var inte så väldigt positivt inställd på att läsa Busskapningen. Mitt exemplar hade en framsida som var nedklottrad och flera sidor var söndriga. Sedan doftade den precis som gamla böcker som förmodligen legat instängda, vem vet hur länge, i ett oventilerat skåp. Men ordspråket "Döm inte en bok efter omslaget" är faktiskt inte helt värdelöst.

Busskapningen är en oerhört stark bok om patriotism, att offra allt för sitt fosterland. Med allt menas verkligen allt, ditt eget liv eller till och med dina barns liv (!). Det enda minuset är att boken är vissa gånger är väldigt förvirrade, ända in i slutet. Vissa frågor som jag gärna ville ha svar på besvarades knappt, eller är det bara jag som upplever det så?

Betyget blir nog  djävular av 10 möjliga.

Förresten, glad Valborgsmässoafton! (Säger man ens så?)

/Devil   

 
När Taylor är elva år överges hon av sin mamma på 7-Eleven i närheten av staden Jellicoe. Hannah ser henne och tar med henne hem till sitt hus vid floden. Sedan låter hon Taylor gå på Jellicoe Internatskola, där hon i sinom tid blir elevhems ledare för Lachlan House.
För att förklara bättre: Ett "krig" pågår mellan internatskolan, jellisarna från stan och kadetterna från militärskolan i Sydney. Alla har varsitt territorium och gränser. Taylor blir, som sagt, ledare för internatskolan och när hon träffar kadetternas ledare Jonah förändras allting. Hon känner igen honom från sitt förflutna, och en historia uppdagas...
Samtidigt som "kriget" pågår försvinner Hannah spårlöst. Taylor blir alldeles förkrossad och bryter ihop totalt. När hon sedan besöker Hannahs hus vid floden hittar hon något som besvarar alla hennes frågor. Nämligen om hennes förflutna...

Två ord: Läs den! Jag själv slog på stort när jag köpte en bok som överhuvudtaget inte handlar om fantasy eller det övernaturliga. Jag ångrar absolut ingenting, tvärtom, jag totalt älskar den här boken! Tyvärr är boken rätt förvirrande i början, det enda minuset jag kan komma på. Flera gånger var jag nära att helt ge upp, men eftersom alla recensioner jag läst om Jellicoe Road var så fantastiska fortsatte jag att läsa. Och det var verkligen värt det.

Jellicoe Road får  av 10.

/Devil

Bok 1 Bok 2 Bok 3
 

Det började med Eragon...

Det avslutas med Arvtagaren... 

Efter månader av strider stundar nu den allra sista. Eragon och Saphira måste möta Galbatorix. När de ställs inför honom måste de besegra honom, oavsett priset. För om inte de kan, kan ingen. En andra chans existerar inte.

Tja, vad ska man säga om boken? De första hundra sidorna var enormt tråkiga, men det blev bättre ju längre man kom in i boken. Jag var ganska skeptisk emot att Arvtagaren var på över 900 sidor, men alla sidor behövdes för att göra historien rättvisa. Jag själv skulle nog skalat ner lite och utlämnat vissa detaljer. De flesta sidorna handlar främst om strider, som egentligen inte tillför någonting till den riktiga berättelsen. Slutet kändes ganska förutsägbart och tafatt på något sätt, författaren slängde liksom in svaren istället för att väva ihop dem som han har gjort förut. Läs Arvtagaren om du vill veta slutet, men undvik den om du inte är något större fan av tjocka böcker.

Som de flesta bokläsare säkert har märkt, lämnar riktigt bra böcker ett hål i själen. Jag måste erkänna att Eragon-böckerna inte passerade obemärkt förbi, även om böckerna inte tillhör "de bästa av de bästa". Vad jag vill säga med det är nog att jag kommer sakna Eragon, Saphira och alla andra karaktärer, dock inte särskilt länge.

Arvtagaren får   /10. För ett (hyfsat) bra avslut.

/Devil

Bok 1

Boken handlar om Flamma från kungariket Dells. Flamma är den enda av sitt slag, hon är en monster människa. Eftersom hon är ett monster kan hon kontrollera andra med sina tankar. En dag reser Flamma till drottning Roen, där hon träffar prins Brigan som från första ögonblicket avskyr henne. Brigan inser det värdefulla mad att ha Flamma som bundsförvant och ber henne att komma till slottet. Där får hon, något motvilligt, förhöra lorderna Gentian och Mydoggs spioner. Ska Flammas gåva kunna hjälpa dem att vinna det stundande kriget eller kommer den att göra allt värre?

Jag var först lite tveksam till att boken skulle handla om Flamma istället för Katsa, men efter att ha läst den tycker jag att den är nästan lika bra som "Tankeläsaren". Den har liknande spänning, dramatik och kärlek, trots det är böckerna helt olika. Även denna bok har jag läst flera gånger om (men inte fullt så många som den första). 

Jag ger Monstrets dotter   av 10 möjliga. 

Det kan dröja ett tag innan jag ger ut ett inlägg om bok tre, för den är nyligen utkommen och jag har inte hunnit att läsa den än.

//Angel

Bok 1  Bok 2
 
Efter Eragon och Den Äldste kommer nu den tredje boken i trilogin, nej serien, Arvtagaren. Ja, det är sant, författaren Christopher bestämde sig ungefär i mitten av boken för att skriva en till bok så att historien skulle flätas samman. Detta märks tydligt då författaren försöker få ihop de flesta oavslutade trådar i en och samma bok. Han är inte heller kortfattad och det hela slutar med att Brisingr blir en bok på närmare 800 sidor och den är förskräckligt tung i min skolväska. Arvtagaren (den sista boken) ser ännu större än Brisingr i skolbibliotekets hyllor och jag lovar att nästa bok jag läser ska bli en lätt liten pocket.

Djärvarna ska välja en ny monark och Eragon ger sig in i politiken för att försöka ändra på omröstningen. Det är nämligen ytterst viktigt att nästa kung eller drottning stödjer Varden eftersom de är i stort behov av dvärgarna för att kunna störta Galbatorix, den onda härskaren som styr Alagaësia med järnhand. Eragons kusin Roran beger sig till Helgrind där hans trolovade Katrina hålls fången av ra'zacerna, de som är Galbatorix främsta tjänare jämte Murtagh och Törne. Samtidigt hotas alliansen mellan människorna och kullerna (urgalerna).
För att Eragon och Saphira ska kunna besegra Murtagh och Törne i det oundvikliga slaget måste de klura ut svaret på varifrån Galbatorix får sina oförklarligt stora krafter. Svaret är något helt annat än vad de hade väntat sig...

Brisingr är snäppet sämre än Eragon och Den Äldste, just på grund av det jag redan nämnt (den proppfulla storyn och att den är så lång) och vad man kan kalla för mycket velande. De åt det, flög över där, korsade den floden och besökte den platsen. Så är det många gånger under boken, och vissa gånger är den nästan helt händelselös. Missuppfatta mig inte nu, jag gillar Eragon-böckerna, men jag skulle inte läsa den här boken frivilligt fler än två gånger. Ett stort plus är att Christopher beskriver miljöerna väldigt fint och de händelserna som händer beskrivs detaljerat, något som faller mig i smaken men kanske inte alla. Det gamla språket känns äkta och inte som påhittat bebis-svammel. Att han också skriver ur Saphiras perspektiv är en kul grej. Över det hela taget är den läsvärd och har du läst de första delarna borde du absolut läsa Brisingr.

Mitt betyg blir förvånansvärt (i alla fall för mig)  av 10. Som med mycket annat i mitt liv förstår jag inte riktigt varför .

/Devil

Tjenixen!   Jag vet att uppdateringen inte har varit den bästa, men skola går före böcker. Den här veckan har jag haft en massa läxor och långtråkiga uppgifter som totalt förstört min läslust. Men men, här kommer min recension på Den äldste. 

Bok 1

Eragon och Saphira vann visserligen slaget i Farthen Dûr men har fortfarande mycket kvar att lära. Därför reser de till alvernas huvudstad Ellesméra för att lära sig mer om stridskonst och magi, så att Eragon kan bli en riktig Drakryttare. Eragon kämpar hårt för att lära sig både det ena och det andra samtidigt som Durzas ärr plågar honom. Resan lär Eragon och Saphira om smärta, förräderi och att det inte går att lita på någon. I Carvahall dyker ra'zacerna upp igen och Roran tvingas slåss för att behålla allt han och Eragon håller kärt. 

Den äldste är absolut min favoritbok bland Eragon-böckerna, vet egentligen inte varför. Jag gillar verkligen att Roran finns med, han glömdes liksom bort i slutet av Eragon. Vissa gånger är det definitivt roligare att läsa om honom än om Eragon. Även om Roran ska vara en bikaraktär så handlar Den äldste mest om honom. Paolini har inte riktigt fått till balansen mellan händelserna, en del gånger känns den som ett sömnpiller och andra stunder är den spännande. Nu när jag skriver den här recensionen kommer jag att tänka på hur lik Eragon och Den äldste är David Eddings böcker om Belgarion. En slump möjligtvis, men ibland är det svårt att inte tänka på det.

Mitt betyg blir  av 10.

/Devil

Bildkälla

Eragon, en fattig bondpojke, jagar en dag i bergkedjan Ryggraden. Från ingenstans dyker en blå sten upp och Eragon tar med den hem för att förhoppnigsvis kunna byta till sig lite mat. Men stenen kläcks och ut kommer draken Saphira. Eragon lyckas dölja drakens existens för sin morbror Garrow, kusin Roran och alla andra i byn Carvahall där de bor. En dag anländer ett par ra'zacer, den onde härskaren Galbatorixs främsta tjänare, till Carvahall, dödar en närstående till Eragon (vem berättar jag inte) och bränner ner deras gård till grunden. Eragon, Saphira och byns sagoberättare Brom ger sig av för att hämnas ra'zacerna. Men de vet inte ens var varelserna håller hus och Imperiets soldater är dem hack i häl.

Så den här boken har allt som krävs för att bli en riktig "heroisk" bok. En hjälte som går från en fattig pojke till en livsfarlig mördarmaskin, den onda diktatorn som måste störtas, en kärlek som är dömd att misslyckas och så vidare... Men alla sådana här böcker är olika och just Eragon sticker ut lite från mängden. Alverna som gömmer sig djupt inne i skogen Du Weldenvarden (som förresten betyder den vaktande skogen på det gamla språket), dvärgarna som gömmer sig i sina tunnlar, det avskyvärda folket urgalerna som är ungefär som jättestora troll... En hel värld som vilar i den nya drakryttaren Eragons händer. Författaren har tydligen en massa fantasi och det gillar jag. Karaktärerna har ett visst djup och jag har väldigt svårt att inte tycka om dem. Boken är skriven i tredje person men samtidigt lyckas Paolini få med Eragons innersta tankar. Skickligt. Boken har lite mer av allt och är definitivt läsvärd.

Egentligen hatar jag att ge en bok ett betyg. Ändå gör jag det.

Eragon får    av 10 möjliga.

/Devil

Bildkälla

Ur boken sidan 6:

 Det var vakterna som var Katsas uppdrag. Det var de som var orsaken till att hon hade skickats hit i förväg. 

 Katsa smög mot ljuset och ljudet av skratt. Hon skulle kunna stanna och lyssna för att få en bättre uppfattning om hur många hon stod inför, men tiden var knapp. Hon drog ner huvan och rundade hörnet.

 Hon snubblade nästan över sina fyra första offer, som satt på golvet mitt emot varandra med ryggarna mot väggen och utsträckta ben. Luften stank av den starka dryck de tagit med sig ner för att fördriva tiden. Katsa sparkade och slog mot tinningar och halsar, och de fyra männen låg hopsjunkna på golvet innan föråningen ens hunnit registreras i deras ögon.

Kortfattat om boken:

Katsa är arton år och kommer från kungariket Middeluns. Hon är inte som vilken tjej som helst, hon är en särling med dödandets gåva. Efersom hon är en särling ger det kungen rätt att utnyttja hennes gåva. 

 När hon en dag träffar prins Po förändras hennes liv. 

De utvalda: Tankeläsaren är en av de bästa böcker som jag har läst. Trots att jag har läst den flera gånger upphör aldrig spänningen, dramatiken och kärleken. Jag rekomenderar den starkt till alla som gillar fantasy, äventyr och kärleks romaner.

Ses Angel