Carmen, Bridget, Tibby och Lena är bästa vänner. Detta är historien om den första sommaren de är åtskilda. Mystiskt nog dyker ett par jeans upp sista dagen systerskapet är tillsammans. Alla fyra provar plagget, och magiskt nog passar de alla perfekt. Det kan inte vara en slump.

Vännerna stiftar regler och kommer på idén att skicka jeansen mellan sig under sommaren, för att behålla kontakten. Kommer jeansen hjälpa dem att klara av sommaren?

Detta är ju, ganska självklart, en bok som handlar mycket om vänskap, kärlek osv... Då är det givetvis lika självklart att karaktärerna har en stark personlighet så att man fastnar för dem. Så upplevde inte jag boken.

Den enda karaktären jag verkligen längtade efter att få läsa om var Tibby. Carmen förstod jag mig inte alls på. Resten var strax över godkända.

Jag såg filmen som är baserad på den här boken för ca 2 månader sedan. Jag visste i och för sig vad som skulle hända, men böckerna brukar alltid vara bättre än filmen. Faktiskt så kan jag inte nu bestämma vilken som var bäst, eftersom båda hade sina för- och nackdelar.

Miljöerna var fint beskrivna och författaren hade fantasi. Inte direkt en unik bok (förutom det där med jeansen), men fullt godkänd.

I alla fall blir betyget   av 10.

Och jag har redan börjat läsa fortsättningen men jag kommer förmodligen inte lägga upp recensionerna här på bloggen, eftersom jag har en känsla av att jag kommer tycka likadant.

/Devil

Tjenixen Alla!!   

Jag är fullt medveten om att uppdateringen inte har varit den bästa. Men jag har helt enkelt orkat...

Jag skulle egentligen skrivit en recension om en bok. Men jag glömde bort handlingen.

I alla fall, här kommer min recension av Det fattas en tärning.

Puck är 16 år. Hon gör allt för att inte förlora kontrollen, inte låta någon komma för nära men samtidigt behålla de som älskar henne. Boken handlar också om när Puck var elva år och hennes pappa lämnade dem. Svek och kärlek blandas om vartannat.

Jag antar att jag alltid har haft fördomar om romaner. Jag har alltid sett dem som tråkiga och händelselösa. Men den här boken visade att jag hade fel.

Jag förstår inte hur författaren lyckas göra så att 69 kapitel slutar intressant, så att jag sträckläser den. Möjligtvis att jag störde mig på att vartannat kapitel handlar om det förflutna, men man vande sig. Faktiskt var det intressant att se hur Pucks elvaåriga jag påverkar hennes handlingar fem år senare.

Jag önskar kanske att vissa kapitel kunde varit djupare än vad dem egentligen var.

Karaktärerna känns så otroligt verkliga. Det är nästan läskigt, men det gör boken läsvärd.

Betyg:   /10

/Devil

Efter att tretton solsystem erövrats bröt ett galaktiskt krig ut. Jorden förlorade och den då betydligt mindre befolkningen isolerades. Den enda utomjordiska ras som överlevde var vrenerna. Vrenerna fångades och tränades för strid.
Hundratals är senare hittar femtonåriga Anya en döende vren och tvingar den att svära ägareden. Vad hon inte inser är att från och med den stunden finns det ingen återvändo. Anya dras in i värld full med bedragare, mördare och måste förhindra att ytterligare ett galaktiskt krig inträffar.

Jag gillar vrenerna, även om de i min fantasi ser ut som jättestora grävlingar. Jag gillar delvis konceptet om andra världar och galaktiska krig. Det var de enda bra sakerna jag kunde komma på om den här boken.
Huvudpersonen är stundtals väldigt irriterande. Alla karaktärer är mer eller mindre irriterande. Jag blir irriterad på den boken överhuvudtaget. Uttrycket "Rymdars" används alldeles för ofta och jag fick en stor lust att kasta boken i väggen (tur att jag inte gjorde det eftersom boken inte är min).

På sidan 70 kommer det helt plötsligt in att huvudpersonen har en gåva. Sidan 70!! Är inte det något som man brukar berätta i början?! Sedan står det att gåvan är en bieffekt efter ett experiment, ingenting mer. Ingenting om hur det är att leva med gåvan, eller hur många som har den.

Vren får   /10.

Och nej, jag kommer inte att läsa fortsättningen. Det skulle vara en bestraffning.

/Devil

Bok 1

De utvalda börjar andra året på gymnasiet. Ju längre tid som går, desto mer uppenbart blir det att någonting är väldigt fel i Engelsfors. Sommarvärmen är olidlig, skogen dör och de utvalda får allt fler tecken på att demonerna är närmare än någonsin. Hotet kommer från ett håll ingen hade kunnat förutse...

Wow! Eld är minst lika bra som Cirkeln. Det är det enda som går att säga utan att fullkomligen avslöja hela handlingen.

Karaktärerna är ännu djupare än förut (trodde inte ens att det var möjligt), ingenting är förutsägbart och den är olidligt spännande. Händelserna avlöser varandra, det blir aldrig tråkigt och det går heller inte för snabbt. Det känns som om författarna har planerat hela boken och det känns rätt skönt. Inget velande eller onödiga händelser.

Tyvärr släpps inte Nyckeln, den sista boken, förrän i slutet av detta år. Beklagligt, men inget man direkt kan göra någonting åt (förutom att läsa Cirkeln och Eld om och om igen ).

Eld får   utav 10.

/Devil

Egentligen hade jag inga tankar på att skriva en recension om Cirkeln. Jag hade tänkt skriva om De Utvalda: Hemligheternas rike, men där stoppade Angel mig. Tydligen var det "hennes serie" att recensera. Då gick jag biblioteket för att låna en ny bok. Givetvis lyckades jag hitta den sämsta boken jag har läst på länge (passande att jag glömde den i skåpet nu när vi ska vara lediga i 6 dagar ). Så varför inte läsa om Cirkeln och Eld? 

Minoo, Anna-Karin, Linnéa, Vanessa, Elias, Rebecka och Ida går första året på Engelsfors gymnasium. Vad de inte vet är att de är de utvalda, som ska stoppa ondskan för att ta över världen. En natt, då månen är blodröd, förs de utvalda till en övergiven nöjespark där de får veta att utan varandra kommer de inte att överleva. Gruppen upptäcker sina fantastiska krafter, men är det redan för sent? Kommer de onda demonerna krossa de utvalda och ta över världen?

Ja, den där beskrivningen av handlingen säger egentligen ingenting. Cirkeln är en stark bok och karaktärerna känns otroligt levande på något sätt. De är komplicerade men samtidigt enkla, precis som riktiga personer (ett enormt stort plus för det). Jag blev inte helt såld på Cirkeln första gången jag läste den, men nu förstår jag inte riktigt hur jag kunde känna så.
Att boken är på svenska och inte har översatts är helt fantastiskt. Jag har längtat efter en svenskskriven bok som tvärtemot engelskskrivna böcker inte är halvt förvirrande för att översättaren själv inte förstått. Böcker är alltid bäst på sitt originalspråk. 

Betyg:

Det högsta jag kan ge en bok som den här. Hungerspels-trilogin är den enda som verkligen förtjänar en 10, den spelar i en egen liga. Och ett minns för att det aldrig skrivs ur Idas perspektiv.

/Devil

 (Ignorera att titeln är på engelska, det kallas lathet från min sida.)

På en bro i utkanten av en stad i England hålls en busslast med barn som gisslan. Kaparna är samvetslösa mördare som kämpar för en enda stor Sak, för att deras hemland ska bli fritt. För varje kapare som myndigheterna dödar, avrättas ett barn. Ett liv för ett liv. Hela USA väntar med skräckblandad spänning vad kaparnas nästa drag ska bli.

Till att börja med: Jag valde inte den här boken, det var min svenskalärare.
Jag var inte så väldigt positivt inställd på att läsa Busskapningen. Mitt exemplar hade en framsida som var nedklottrad och flera sidor var söndriga. Sedan doftade den precis som gamla böcker som förmodligen legat instängda, vem vet hur länge, i ett oventilerat skåp. Men ordspråket "Döm inte en bok efter omslaget" är faktiskt inte helt värdelöst.

Busskapningen är en oerhört stark bok om patriotism, att offra allt för sitt fosterland. Med allt menas verkligen allt, ditt eget liv eller till och med dina barns liv (!). Det enda minuset är att boken är vissa gånger är väldigt förvirrade, ända in i slutet. Vissa frågor som jag gärna ville ha svar på besvarades knappt, eller är det bara jag som upplever det så?

Betyget blir nog  djävular av 10 möjliga.

Förresten, glad Valborgsmässoafton! (Säger man ens så?)

/Devil   

 
När Taylor är elva år överges hon av sin mamma på 7-Eleven i närheten av staden Jellicoe. Hannah ser henne och tar med henne hem till sitt hus vid floden. Sedan låter hon Taylor gå på Jellicoe Internatskola, där hon i sinom tid blir elevhems ledare för Lachlan House.
För att förklara bättre: Ett "krig" pågår mellan internatskolan, jellisarna från stan och kadetterna från militärskolan i Sydney. Alla har varsitt territorium och gränser. Taylor blir, som sagt, ledare för internatskolan och när hon träffar kadetternas ledare Jonah förändras allting. Hon känner igen honom från sitt förflutna, och en historia uppdagas...
Samtidigt som "kriget" pågår försvinner Hannah spårlöst. Taylor blir alldeles förkrossad och bryter ihop totalt. När hon sedan besöker Hannahs hus vid floden hittar hon något som besvarar alla hennes frågor. Nämligen om hennes förflutna...

Två ord: Läs den! Jag själv slog på stort när jag köpte en bok som överhuvudtaget inte handlar om fantasy eller det övernaturliga. Jag ångrar absolut ingenting, tvärtom, jag totalt älskar den här boken! Tyvärr är boken rätt förvirrande i början, det enda minuset jag kan komma på. Flera gånger var jag nära att helt ge upp, men eftersom alla recensioner jag läst om Jellicoe Road var så fantastiska fortsatte jag att läsa. Och det var verkligen värt det.

Jellicoe Road får  av 10.

/Devil

Bok 1 Bok 2 Bok 3
 

Det började med Eragon...

Det avslutas med Arvtagaren... 

Efter månader av strider stundar nu den allra sista. Eragon och Saphira måste möta Galbatorix. När de ställs inför honom måste de besegra honom, oavsett priset. För om inte de kan, kan ingen. En andra chans existerar inte.

Tja, vad ska man säga om boken? De första hundra sidorna var enormt tråkiga, men det blev bättre ju längre man kom in i boken. Jag var ganska skeptisk emot att Arvtagaren var på över 900 sidor, men alla sidor behövdes för att göra historien rättvisa. Jag själv skulle nog skalat ner lite och utlämnat vissa detaljer. De flesta sidorna handlar främst om strider, som egentligen inte tillför någonting till den riktiga berättelsen. Slutet kändes ganska förutsägbart och tafatt på något sätt, författaren slängde liksom in svaren istället för att väva ihop dem som han har gjort förut. Läs Arvtagaren om du vill veta slutet, men undvik den om du inte är något större fan av tjocka böcker.

Som de flesta bokläsare säkert har märkt, lämnar riktigt bra böcker ett hål i själen. Jag måste erkänna att Eragon-böckerna inte passerade obemärkt förbi, även om böckerna inte tillhör "de bästa av de bästa". Vad jag vill säga med det är nog att jag kommer sakna Eragon, Saphira och alla andra karaktärer, dock inte särskilt länge.

Arvtagaren får   /10. För ett (hyfsat) bra avslut.

/Devil